HBL 14-02-2006
Flera skribenter har ifrågasatt om ett SFP i nuvarande form har någon plats i dagens Finland. Senast anklagade Pontus Molander (Hbl 8.2) SFP bland annat för att vara flummig i väsentliga dagspolitiska frågor och en paranoid inställning till andra partiers svenska strävanden.
En viktig roll i det medeltida hovet spelades av hovnarren. Hans uppgift var ofta att blotta obehagliga sanningar i form av skämt och gyckel. Också idag behöver alla organisationer sina ”hovnarrar” som säger saker som andra inte vågar sig på. Jag tror att det är den rollen Molander har tagit. Men man måste komma ihåg att karikatyr och överdrift också hör till narrens repertoar. Allt som narren säger är alltså inte nödvändigtvis sant .
Själv ser jag ingen paranoid inställning till andra partiers svenskhetsinitiativ. Alla goda idéer är välkomna. Däremot tror jag att de ”svenska” förtroendeuppdragen inom andra partier ofta ses som mindre tunga med den påföljd att de besätts med politiker ur B-laget. Dessa orutinerade krafter kan i bästa välmening komma med mindre väl genomtänkta initiativ. Med uppbackning av DET STORA PARTIET har ett sådant initiativ dessutom goda förutsättningar att godkännas. Därav de ofta förekommande SFP-ramaskrin man kan läsa och höra.
Språkfrågor är och måste förbli det kitt som binder ihop ett i övrigt ganska brett parti. Det är sant att en stor del av dem vi tänker på som svenskspråkiga i själva verket är tvåspråkiga. Men om de inte är intresserade av sin språkliga identitet och svenskheten har vi nog mycket svårt att väcka deras sympatier.
Idag är alla partier ganska luddiga i kanterna för at inte stöta bort någon potentiell röstare. Alla partier stöder bland annat den nordiska välfärdsmodellen. SFP är kanske luddigare än de flesta. Men vems uppgift är det att profilera partiet? Jag anser att det är varje aktiv partimedlems uppgift! Därför vill jag berätta var jag vill vara på den politiska kartan. Sedan kan andra fundera på om jag finns i mitten eller i periferin av partiet och var de vill vara själva.
Först måste koordinaterna definieras. Låt mig nu i min tur ta på mig den bjällerförsedda narrmössan och vara övertydlig. Först har vi den klassiska höger-vänster axeln. Till vänster tycker man att alla mänskor är mer eller mindre lika, det gäller bara att ge alla lika möjligheter så kan alla klara sig bra. Det är speciellt viktigt att stöda de svagaste. Vidare vill man till vänster att ”det allmänna” ska sköta om en så stor del av samhällets funktioner som möjligt. För jämlikhetens skull vill man ha stark progressiv beskattning och inkomstöverföringar. Till höger anser man att mänskor har varierande förutsättningar för olika uppgifter, och att det är viktigt att de högpresterande topparna kommer fram. De flesta av samhällets funktioner kan skötas av den privata sektorn – åtminstone måsta alla ha en möjlighet att välja själv hur de vill ha det. Till höger anser man att större inkomstskillnader är OK eftersom de stimulerar hela samhällets tillväxt.
Sen har vi en liberalismaxel: Konservativ-liberal. De mest konservativa får sina värden direkt ur en strikt tolkad bibel. För den ultra-liberale är allt tillåtet som inte skadar någon annan. På dessa axlar tycker jag att de stora partierna placerar sig: Saml moderat höger och neutral, SDP moderat vänster och neutral, Centern moderat höger och konservativ och de gröna moderat vänster och liberal
Mig själv skulle jag placera lätt till höger om mitten och lite på den liberala sidan. Var placerar ni er?
Lars Stormbom
Vandasfp-are