23.05.2004
I Finland har vi en av de lägsta företagarbenägenheterna i Europa. Det här gäller fram för allt akademiska företagare. Det finns förstås flere skäl till det här. I Sydeuropa är många företagare av tvång eftersom det är det ända sättet att förtjäna sitt uppehälle. Ett samhälle med många sådana ”tvångsföretagare” är inte eftersträvansvärt. Hur skall vi då få mänskor som har andra alternativ att bli företagare? Jag ser att här finns olika problem i olika branscher.
Inom servicesektorn är tröskeln att bli företagare lägre. Ofta behövs bara små investeringar för att komma igång. Marknaden är dessutom ofta nära företagaren. Här finns problemen mera på efterfrågesidan. Med nuvarande uppbyggnad på beskattningen är få privatpersoner intresserade av att köpa tjänster.
Inom teknologisektorn verkar tröskeln vara mycket högre. Varför är det så? Teknologiutveckling tycks ju vara speciellt gynnad av statsmakten. Genom TEKES kanaliseras stora summor på teknologi utveckling varje år. Vårt teknologisystem har fått internationellt beröm. Ändå verkar det vara ganska få företag som startat från noll och vuxit sig stora.
Existerande företag utvecklar gärna produkter för existerande marknader. Är teknologirisken dessutom låg kommer garanterat ett etablerat företag med gott om pengar att nappa på chansen. Det som blir kvar för nya företag är alltså produkter med oklara marknadsutsikter och/eller hög teknologirisk. Hur ser världen då ut för en mänska med en ”god ide” som funderar på att grunda ett eget företag?
Att grunda ett teknologiföretag är naturligtvis förenat med många risker. För det första har vi naturligtvis skälva teknologirisken: Fungerar den fina iden i praktiken? Går produkten att tillverka till rimliga kostnader? De här frågorna tänker en normalt funtad ingenjör automatiskt på. Ändå är de nästan de minsta hindren på det nya företagets väg. TEKES skjuter till pengar. VTT och olika högskolor deltar ivrigt i teknologiutvecklingsprojekt. Efter 0.5- 1 M€ och 3 till 5 år är den första produkten kanske klar för produktion.
För det andra: Har företaget en fungerande marknadsföringskanal för sin nya produkt? Antagligen är det frågan om en nischmarknad. Hemmamarknaden är på tok för liten, man måste gå ut internationellt direkt. Att bygga upp ett eget marknadsföringsnätverk tar länge och kostar mycket –betydligt mer än skälva produktutvecklingen. Kom ihåg att marknadsrisken fortfarande finns kvar, vi har hittills sålt högst några testexemplar. Vi behöver en partner med existerande kanaler som passar oss. Nu blir det svårt! Hur övertyga en ny utomstående part att vår förträffliga ide verkligen är bra? I det här skedet skruvas dessutom teknologipengakranen fast.
För det tredje: Om marknaden för din produkt inte existerar ännu uppstår den inte över en natt. Det kanske tar 3 till 5 innan marknaden drar ordentligt. Den totala tiden från start tills pengarna rullar in på allvar är alltså 6 till 10 år. Kassan är tom. Vem finansierar?
För det fjärde: Den första produkten är antagligen inte helt ”rätt”. Hur grundligt du än undersöker kundbehoven missar du antagligen målet lite. Först när den första produkten har funnits på marknaden en tid vet du hur den egentligen borde se ut.
Sätt dig nu in i den unga akademikerns situation. Väg riskerna mot utdelningen. Om du ser hela problemfältet tycks riskerna stora. Ser du bara teknologirisken nappar du kanske, men misslyckas. Utdelningen då – ser man exempel på teknologientrepenörer som blivit rika? Jo, några få IT-nördar, men de blev rika för att de lyckades lura marknaden under ”bubbelskedet”. Kom ihåg att det här är en person som lätt kan få ett tämligen säkert arbete i något av storföretagen. Eller kanske den akademiska banan lockar mera? Hur skulle du välja när bostadsskulden trycker på?
Det här verkar vara en omöjlig ekvation. Vissa positiva signaler kan man visserligen skönja. Det har gått upp för ”stödapparaten” att man måste satsa betydligt mera på marknadsföringsbiten. Det ligger i allas vårt intresse att vi får bra utdelning på det stöd samhället ger nya företag.