HBL 29-12-2005
Annukka Mickelsson beskyller i sin insändare i Hbl (22.12) oss SFP:are för isolationism när vi kör enspråkiga lösningar.
För skolornas del är situationen i huvudstadsregionen entydig. Elevernas språkbakgrund är brokig, med en stor andel tvåspråkiga. En del av dessa elever har en ganska svag svenska och behöver allt stöd de kan få för sin språkutveckling. En förutsättning för den språkutvecklingen är en skolmiljö där det är tryggt och acceptabelt att tala svenska. Om någon tror att man får en sån miljö i en skola med blandade svenska och finska klasser får den tänka om.
Finskan är mycket stark här i ”Huvudstaden”, den tränger in genom både dörrar och fönster. Är det för mycket krävt att ha ens ett ställe där man kan tala svenska utan att vara rädd? Det är entydigt det svenska språket och den finlandssvenska identiteten som behöver stöd. Den finska delen av sin identitet kan man odla fritt överallt.
En annan sak är om de svenska skolorna finns på rätt ställe. När man bygger ut nya områden måste man se över skolnätverket. Ibland måste man kunna ta tuffa beslut och flytta eller slå ihop gamla enheter, också anrika sådana. Det leder alltid till opinionsstorm, det får man lov att stå ut med (been there, done that). Däremot är det inte en bra lösning att blanda finska och svenska klasser i samma byggnad. Ett tätare nätverk av ”blandenheter” kan kännas bra, det är ju närmare till skolan. Många föräldrar uppskattar säkert en kort skolväg, och några tvåspråkiga barn som annars hade gått i finsk skola kanske väljer att gå skolan på svenska. Men om det leder till en sämre modersmålsutveckling har man gjort både eleverna och föräldrarna en björntjänst. Det gäller ju inte ”bara” språket, goda modersmålskunskaper är grunden före all inlärning.
Vad gäller annan service kan man ha olika åsikter. Vi har försökt med modellen ”alla ger service på svenska” hur länge som helst. Men språklag eller inte språklag – om alla har ansvaret för något betyder det att egentligen ingen har något ansvar. Modellen ”alla kan svenska” kanske fungerar om det svenska språket har en tillräckligt stark ställning (20-30 % av befolkningen?). Jag tror på skilda svenskspråkiga enheter och organisationer. Där har man ett speciellt, personifierat ansvar för att ge svensk service. Sådana organisationer saknas till stor del nu, så jag vill påstå att det är en modig och framåtsträvande lösning.
Om det finns skilda svenskspråkiga enheter kan vi tvåspråkiga välja hur vi ville ha det, istället för att få finsk service överallt!
Lars Stormbom
Tvåspråkig SFP:are