21-04-2008
Stadsforskarna tar i artikeln i hbl 13 april upp intressanta synvinklar på metropolens framtid.
Den viktigaste poängen - anser jag -är frågan hur närdemokratin ska utvecklas. Enkät efter enkät visar att stadsborna anser att det är svårt att kontakta de förtroendevalda. Mycket få anser att de har goda möjligheter att påverka beslutsfattandet i sin hemstad. En direkt sammanslagning av de nuvarande städerna till ett miljonmetropol skulle definitv inte förbättra läget. Ivern och brådskan med vilken ministrarna Vapaavuori, Kiviniemi och Brax driver på en sammanslagning tyder på att det är just en direkt sammanslagning av städerna enligt nuvarande kommunallag de vill se. Det är den enda modellen som kan genomföras i snabb ordning. Då skulle vi få ett ännu mer elitistiskt fåvälde - ett ännu högre elfenbenstorn för politiker att sitta i. Det får inte ske!
En utredning som däremot skulle vara mer än angelägen skulle vara hur det demokratiska systemen fungerar i olika storstäder, med tonvikt på hur dessa korrelerar med medborgarnas känsla av inflytande över sin närmiljö.När en sådan utredning finns kan vår lagstiftning uppdateras så att den stöder den "best practice" man hittat.Sen står det fritt att verkställa, kanske först som experiment i den stad som bäst skulle behöva det i vårt land - Helsingfors.
Jag antar att en sådan modell skulle ha någon form av stadsdelsfullmäktige. Jag tror däremot inte på den modell som kastas fram i artikeln med representanter "från näringsliv till daghem". De politiska partierna har en viktig roll i vårt samhälle. Idag är kommunalpolitiken partiernas kontaktyta till medborgarna och inkörsporten för förtroendevalda till politik på riksnivå. Kapar man denna navelsträng mellan folket och partierna förlorar politiken sin sista tillstymmelse till legitimitet i medborgarnas ögon. Partierna har också en roll som stöd för förtroendevalda på gräsrotsnivå som inte ska förbises. Jag tror att en av effekterna som eftersträvas med representanter "från näringsliv och dagis" är en bredare uppslutning av folk med olika roller i samhället. Det tror jag kan uppnås om den insats som krävs för att kunna delta i kommunalpoltiken skulle vara mer mänsklig, så att också "normalt arbetande" mänskor skulle kunna klara av det. Idag är arbetsbördan för en fullmäktigeledamot i en storstad sådan att få mänskor som arbetar inom den privata sektorn anser sig klara av den. Det leder till en allvarlig slagsida bland de förtroendevalda, med en överrrepresentation av kommunalt anställda, och få representanter för näringslivet och den privata sektorn.
Med någon form av närfullmäktige bil arbetsbördan mindre. De förtroendevalda har också en möjlighet att vara insatta i de lokala förhållandena på en nivå som medborgarna förväntar sig av dem. Om föräldrarna är oroliga över mögeproblem i Högbergets skola (fingerat namn) vill de att de förtroendevalda de kontaktar känner till var skolan ligger och helst redan har hört om saken.
Den period av samarbete över stadsgränsernavi nu går in i kan ge oss viktiga erfarenheter av hur medborgarna beter sig när valfriheten ökar. Dessa bör vi ta lärdom av. Låt oss därför se vad detta samarbetsskede har att lära oss. Under tiden har vi god tid på oss att utreda hur förvaltningen i en miljonstad kunde organiseras utan att äventyra närdemokratin. När resultaten föreligger och ett konkret förändringförslag finns att ta ställning till är det dags för folkomröstning, inte förr!
Lars Stormbom