17-12-2008
Paul Lillrank tar i sin kolumn (hbl 14.12) upp problemen inom kommunal tjänsteupphandling. På många sätt träffar han huvudet på spiken. Den bästa lösningen skulle vara att ge servicesedlar åt dem som behöver de kommunala tjänsterna.
Vid upphandling av tjänster blir priset ofta avgörande. Alla kommunala beslutsfattare är väl medvetna om att pengar inte växer på träd och att det finns många hål att stoppa dem i. Däremot är det ofta svårt att ens definiera vad som egentligen utgör kvalitet i en tjänst. Ett gott exempel är cancerscreeningen som togs upp i hbl 15.12. Är det kvalitet att patienterna kan besöka labbet på kvällen efter arbetstid eller att labbet hittar en möjligast stor del av de positiva provena? Efterklokhet är också i detta fall den enklaste sorten av klokskap.
En annan käpp i hjulet är att hela processen måste tas om efter tre till fem år. Tjänsteproducenten hinner knappt bli varm i kläderna och slipa processerna innan det är dags att kasta sig in i konkurrenskvarnen igen. Ofta blir resultatet att en annan producent vinner tävlingen med ett marginellt lägre bud. Dags att starta inlärningskurvan på nytt med färskt folk.
Med hjälp av servicesedlar kunde maskineriet fungera betydligt bättre. Då kunde de kommunala beslutsfattarna koncentrera sig på vilka kvalitetskrav en tjänsteproducent ska uppfylla. ALLA producenter som uppfyller dessa minimikrav kan sedan väljas av den som behöver tjänsten. Kommunen kan koncentrera sig på de "hårda" kraven: Kompetent personal, ändamålsenliga utrymmen etc. Invånaren, kunden, bestämmer sedan själv vilka andra kvaliteter han värdesätter. Den som bäst matchar kundernas krav vinner. På så sätt kommer man bort från en dödsspiral av kostnadsnedskärningar och sämsta möjliga kvalitet till en tävling om vem som kan erbjuda den bästa kvalitén till ett fastställt pris. Gärna kan kommunen också delta i tävlingen genom att själv erbjuda tjänster.
Varför går då servicesedelsystemet så långsamt framåt? Min teori är att det är svårt för beslutsfattarna att släppa taget om serviceproduktionen. Man vill kunna bestämma var och hur tjänsterna produceras. Annars sitter man liksom där med ansvaret utan att egentligen ha verktyg att ingripa. Men sanningen är att verktygen nog finns , de är bara andra än förut.
Kanske det är lite som när småbarn lär sig gå. Som förälder måste man våga släppa taget. Mycket riktigt rakar din ögonsten ikull och slår sig några gånger. Men snart springer ungen ifrån sin gamle far.
Det är nog dags för oss politiker att lära oss att släppa taget ibland.
Lars Stormbom